Njurundabommen

Svartvik

Vart på loppis i Svartvik ida, mä mor då. Köpte en burk på loppis därå.
/Fröken K.

Stockholmare

De är nå jävulst spännande hur sur jag kan bli av stockholmare, de är ett folkslag som stör mig något oerhört. Nu kanske ni tycker de är konstigt att jag som faktiskt bor här inte står ut med befolkninge. Men då hurrenini ska jag berätta en sak för er, det finns så få av dessa urinvånare, de skrikiga med hemsk dialekt och hävdelsebehov som gör att de måste överträffa mänskligheten med både ljudnivå och coolhel att man nästan kan undvika dem och deras existens.  Tips: använd hörlurar/öronproppar i tunnelbanan, häng inte på Stureplan och undvik "stan".

Förutom på Stockholms universitet. Där kryllar de av dem, de som fortfarande bor hemma hos mamma och pappa, fast de är över 25, de som tar studiebidrag för att kunna "lyxa lite". Med att lyxa lite menar jag till exempel att:

• Leka högstadiet fast man är vuxen, en aktivitet som utövas i de centrala delarna(Stureplan) av staden på diverse uteställen, där man genom attribut(kläder) och attityd(negativ) kan hävda sig själv mot andra(sina vänner).
• Jobba utan att ta betalt, praktik är tillämpat av "alla som vill komma någonstans" i den här staden. Man ska alltså ha råd och tid att jobba gratis. Här kan du alternativit blogga eller spela skivor, alltså vara Dj på en veckodag för att tillslut få ditt namn med i People eller Nöjes guiden.
• Träna på ett Sviiinigt dyrt gym, kom inte och snacka om Ego i Sundsvall, i Stockholm har du självklart en egen PT, vem har annars koll på din kropp?
• Matlåda är ett svärord, ingen äter matlåda i stockholm, inte ens studenterna.
• Äta ute, ja som sagt, vem har tid med att laga mat(&matlåda) när man ska hinna träna, jobba, praktisera, plugga, blogga och dj:a. Klart man äter middag på Urban deli och söndagsbrunchen ute i goda vännerslag fast att man vet att man inte kommer att ha pengar kvar de två sista veckorna i månaden. 

/Fröken K, även kallad hon från landet

Plättar mättar

Hur kan man vara så trött?

De senaste veckorna, kanske månaderna har jag drabbats av en obotlig trötthet som aldrig försvinner. Jag kan sova hur mycket som helst utan att någonsin känna mig pigg. Solen har ju trots alla tvivel börjat att lysa igen på morna, men jag tycker att det känns bättre att dra täcket över hövve(huvudet).

/Fröken Korkiakoski

På Obaren

Sundsvallsdrömmen