Att vara "hon från landet".

Att vara "hon från landet". I början när jag bodde i Stockholm kände jag mig ofta som en lantis, förmodligen för att jag är det. När min väninna som var van att vara ute i Stockholmsnatten bad mig att ta av mig mammas hemstickade vantar för att vi skulle gå in på Berns förstod jag.. Här får man inte vara som man är, här ska man vara som andra. Vi gick förbi alla stackare som stod ute i vinternatten och frös, förstås utan vantar de också, och direkt fram till vakten som släppte in oss.

Eller kanske börjar det redan första veckan jag bodde här, mina vänner skulle på en fest på Café Opera och jag var +1. Tror faktiskt oftast jag är den som är bakom den som faktiskt står på listan, jag står aldrig på några listor. Första gången jag gjorde det, även på "Caféet" var det min kära vän från Göteborg som kände dj:sen. Två tjejer i vår ålder stod där och spelade massor med bra musik. Men ingen, absolut ingen dansade och rörde dessutom inte en min. Att hålla i sin drinkars smala glashalsar och se sur ut vekar vara det enda rätta sättet att föra sig på. Inte att dricka massvis med öl, dansa och ha roligt, så som vi brukar där hemma.

När folk pratar med varandra här är frågorna ofta:
"Vad jobbar du med?"
"Vart bor du?"
och i några enstaka fall (om du har en tydlig dialekt) "Vart kommer du ifrån?"


Jag brukar säga att jag aldrig blivit raggad på i Stockholm och då blir folk ofta förvånade. Antingen är det jag som inte förstår att folk raggar när de beter sig otrevligt istället för snällt, eller så ser alla det på mig: Hon är från landet.

Världens bästa reklam för att illustrera en utekväll i Stockholm.

/fröken Korkiakoski