Jag har tänkt mycket de senaste dagarna på det här med att vara. Lixom livet, fast på lite lägre plan, när man har accepterat att det här är livet. Har känt någonslags lycka, lite som att vara kär, trots att jag vet att jag är ganska olycklig som vanligt. Har börja att fundera på vad det är som händer. Men jag tror jag har kommit på, att de inte behöver var så himla lyckligt hela tiden, man behöver inte heller ständigt dela stunden med någon för att känna det.
När man kan vara själv med sig själv, för det är det man är i hela livet, då kan man bli lite småkär i vädret eller varför inte i mackan man åt till frukost? Tror ibland bara att det är gränsen innan man förstått att man i livet bara har sig själv att lita på som förstör allting. Då springer man bara runt och letar efter någon annan att dela allt med. Ingen annan kommer alltid finnas där så varför inte bara vara med dig själv tills det plötsligt bara finns någon annan vid din sida utan att du gjort ett uns för att varken hitta den eller hålla fast den. Tror att det är kärlek, både till sig själv, livet och andra.
/Fröken Korkiakoski
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar