Igår fick jag något slags uppvaknande, skulle till akuten efter ett läkarbesök på vårdcentralen. Farbror doktorn blev lite orolig för mig och skickade mig till en annan Farbror doktor, eller ja de var väl flera. Fick vänta i massor, massor av timmar, men som tur va så hade jag med mig en kamrat som jag tycker mycket om och hon ställer alltid upp för mig när det är kris. (Som te.x en gång när jag var så förfärligt dumpad av en riktig idiotkille och bara satt och grät i flera timmar, då kom hon som en räddare i nöden. Bjöd ut mig på öl och ost.)
Hur som helst, efter all väntan bestämde sig Fröken sjuksköterska och Farbror doktorn att de ville ha mig kvar. De stack mig massor i armarna och gav mig en jätte stor vit skjorta som jag fick ha på mig. Sen fick jag åka sjukhus säng till en avdelning, trots att jag lika gärna kunde ha gått själv.
Väl framme på avdelningen fann jag att det endast var jag och dom som var 50 år äldre än mig där. För det var en sån avdelning för sådana med problem som kanske kan vara en slitningsskada på något som kroppen använt hela live.
Så vare inte i mitt fall, för mig handlade det plötsligt om livet. Är fantastiskt sjukhusrädd och denna upplevelse gjorde det inte bättre. Kunde inte äta och ville bara gråta, tänkte på att risken att det faktiskt var kört fanns. Så jag gjorde upp en plan på vad jag skulle göra om Farbror doktorn kom på morgonronden och sa att det ä kört för dig fröken Korkiakoski.
Men som en uppenbarelse förstod jag att livet ä så jävla skört och jag vill leva å må gott med alla jag tycker om så mycket mer. Har lixom inte alls blive klar med det jag har börjat på å är ju nyfiken på vad som väntar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar