Jag har på senaste tiden uppenbarat "tids-problemet" i Stockholm. Detta är ett problem som inte bara angår mig själv, utan alla som lever och vistas i en miljö där avstånden är stora och stressen är påtaglig. Stressen är inget som du själv väljer, allmänt deltagande gäller hos alla som vistas i staden. Tyvärr så är det så att man på grund av det här missar massor av tid som man skulle kunna utnyttja på väldigt bra sätt (ses, prata, mysa, häng). Jag påstår inte att det är bättre att bo flera mil från jobbet och behöva ta bilen till dit, men det jag vill ha sagt här är att människor i Stockholm måste ta sig tid för att ses.
Det är alltid ett litet projekt när man ska träffa någon, man måste bestämma dag, tid, plats och vad man ska göra. För att bara umgås och ha det bra räcker inte i staden där man ständigt måste hävda sin egen existens genom "att göra" och "att synas", utan detta tappar man sitt eget "att vara". Är det den stora skalan som påverkar vårat sätt på att se på oss själva? Det är så stort att vi helst skulle behöva vara på fler ställen samtidig, för att vara någon. Kanske är det här bara något som sitter i huvudet på oss Stockholmare..
Något som jag i alla fall vet är att när jag träffar någon som inte aktivt tar del av "att inte ha tid" så tycker jag det är fantastiskt. Personer som kan komma förbi efter jobbet utan anledning och äta middag fast den inte har tematiserats och bjudits till i förväg. Stockholm är för stort för att man ska springa på varandra och ta en kopp kaffe, men det är inte för stort för att vi ska kunna umgås, hänga och ha en skön vardag tillsammans. Stockholm sägs också vara en av världens mest singeltäta städer, kan det bero på att ingen har tid?
Kanske är det bara jag som har svårt att bli vuxen och lämna det spontana umgänget bakom mig.
/Fröken Korkiakoski
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar