någonstans på mitten, mellan de två bergen, ligger staden som födde och uppfostrade vad jag idag kan kalla mig själv. Just på den här stadens inte alltför många gator har jag sedan småbarnsben vandrat, sprungit, ramlat och skrapat upp knäskålarna. Jag har färgat håret som andra bytt underkläder, varit stormförtjust i märkeskläder för att sedan gå över till att endast köpa secondhand.
Jag har blivit kär, blivit dumpad och hjärtkrossad, tappat oskulden, haft människor jag älskat och sedan förlorat till döden, varit arg och besviken, ledsen och sårad, trott att jag haft psykiska problem, varit säker på att jag har psykiska problem, insett att de psykiska problemen egentligen stavas PMS och har med hormoner att göra inte huvudet, fått axlar ur led, brytit ben, fått sprickor i knäskålarna, och trott att jag brutit ryggen och aldrig mer ska kunna gå.
Lärt känna fantastiska människor, begåvade människor, även mindre begåvade människor som jag sedan slutat umgås med, gjort människor ledsna och sedan försökt göra allt bra igen, lyckats och misslyckats.
Blivit retad av mina bröder till den grad att jag gallskriker, sedan fått lära mig att det bara blir roligare då, hittat på hyss och dumheter, lärt mig sticka och virka hemma hos Samon och Faffa (Farmor och Farfar), fått lära mig att inte gå nära älven eftersom forsagubben bor där, lärt mig cykla alldeles själv, och haft enorma problem med matematiken.
Och allt det här och säkert mer därtill bidrog till att denna lilla fröken blev en enormt envis och tjurig tjej som gillar att göra sin röst hörd, och som aldrig går med på saker hon inte vill om det så är en betald resa till fjällen utan det minsta krav på att vistas utomhus för det spelar ingen som helst roll eftersom jag skyr fjällen likt pesten, har ett relativt långt tålamod, men kan även bli riktigt förbannar förvånadsvärt snabbt, som är enormt känslig särskillt när hon PMSar, och som älskar sin barndom mer än det mesta. Sen blev jag även relativt oorganiserad, enormt irriterad när folk inte förstår vad jag säger hur mycket jag än förklarar, och fantastiskt smådryg och retsam.
Och hur många gånger jag än önskat att jag föddes i en annan stad som kanske till och med låg i ett annat land, så tycker jag ändå att Sundsvall är en fantastisk stad att växa upp i. Lagomt stor, finns lagomt med saker att göra, lagomt farlig, och lagomt dyr. Sundsvall kan alltså beskrivas som ordet LAGOM.
Och jag är otroligt glad över att jag och min familj inte flyttade till Tyskland när jag var sex år gammal, och att vi sedan inte flyttade till Stockholm när jag var nio. Jag gillar ju lagom, och de två flyttarna hade för mig varit allt annat än lagom. Jag tyckte inte att det var lagom att flytta förrän jag fyllt tjugo, vilket var nio månader efter att hela min familj flyttat ned.
Nu är Stockholm vardag, huvudstaden har tappat sin stjärnglans i mina ögon, och blivit lagom, istället är det Sundsvall som berikats med glittrande bokstäver.
Idag när jag satt på tåget påväg tillbaka hit ner önskade jag att jag hade kunnat stanna ett bra tag till. Men det är väl en fas som så mycket annat.
/Fröken Zetterberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar