Ibland hatar jag livet riktigt jävla mycket. Detta sker när personer jag tycker om beter sig som idioter. När de helt enkelt knullar mig i röven, utan att jag var/är medveten om varför jag förtjänar denna rövknullning.
Och det kan vara av sådana idiotiska anledningar. Enormt idiotiska anledningar. Ibland känns det nästan som att jag är den enda som inte är en idiot och dum i huvudet, alternativt att det är tvärtom, dvs att det är jag som är en idiot och dum i huvudet medan alla andra är snälla och precis som de ska. I vilket fall som helst är det ju något som inte stämmer.
Jag uppskattar inte att bli rövknullad av mina vänner. Inte av någon annan heller. Varken själsligt eller kroppsligt. Så frågar lyder alltså: När fick folk för sig att det var vad jag ville, och hur i hela fridens namn kommer det sig att de fått för sig det?
Så vad händer när man blir rövknullad av sina vänner och livet i allmänhet? Ingenting. Varför? Jo för man vill helt enkelt inte ifrågasätta situationen eftersom man är alldeles för rädd för att det ska vara sant. Rövknullandet i sig är inte ens hälften så smärtsamt som sanningen. Jag lever hellre i glad ovisshet med ett växande själsanus. I alla fall just nu. Orkar inte med att vara ledsen och erkänna för mig själv att det är vad jag är. Men det betyder inte att jag på något sätt tycker att det är OK. För det är det inte.
Jag ska erkänna det för mig själv. Jag ska erkänna att jag är ledsen. Jag ska ifrågasätta det. Jag orkar bara inte göra det idag. Och det mina vänner är okej, kanske inte bra, men helt okej.
/ Fröken Zetterberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar