Kommer aldrig sluta förundras över människor som har så mycket hat i sig att de aldrig kan gå vidare. Jag har vart tvungen att släppa både mina värsta älsklingar och hatisar. Det går ju inte att gå runt flera år, ja kanske resten av livet och hata, gräma sig eller annat om något som varit och som man själv inte kan rå på.
Jag försöker leva nu, försöker ta vara på alla som gör mig gott och höra dom gott tillbaka. Varför slösa tid på övrigt? Ibland blir jag rädd, att det finns för lite tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar