Obehagligt

Att det finns människor som på riktigt tycker att vad jag tjänar när jag arbetar egentligen tillhör någon annan tycker jag är oerhört obehagligt. Att det finns människor som tycker det här och sedan i olika sammanhang kräver det tycker jag är obehagligt.

Om någon har mycket pengar, ärvt, självförtjänat, eller vad som så är det fult. Det är fult att ha mycket pengar. Det är fult att ha som mål att tjäna pengar. Det är extremt fult att ha som mål att tjäna pengar och faktiskt tjäna pengarna. Alltså är det alltså fult att arbeta och slita för att få lön för mödan. Ändå vill alla ha bättre lön. Var går löngränsen för "alldeles för mycket" och "ha en lön som behöver ökas"?

Och vilka arbeten räknas egentligen den arbetande som en så kallad "arbetare"? Är jag som jobbar i en butik med arbetsuppgifter så som plocka upp varor, gå med sopor, städa lokalen, pricka fraktsedlar, pricka fakturor, och sälja varor en så kallad "arbetare"? Jag är ju en arbetande person som arbetar på ett arbete, vilket rent tekniskt borde betyda att jag är en "arbetare".

Men i "arbetarnas" ögon räknas jag ändå inte in i den kategorin eftersom jag röstar på Moderaterna. Ändå tjänar jag inte speciellt bra, även om det är en skälig lön för just mitt utförda arbete. Personer som arbetar på fabrik har enormt mycket bättre lön än vad jag har, men så jobbar de också i skift, i en miljö som är mycket farligare än min arbetsmiljö, så det gör mig ingenting.

Vad som gör mig någonting är att om en fabriksarbetare som är en så kallad "arbetare" och därmed röstar på något helt annat än mig kräver att personer som röstar som jag ska kliva av våra höga hästar och ge tillbaka vad vi "stulit" från folket eftersom sådana som röstar som jag inte vill dela med oss av vad vi tjänat ihop eftersom vi är onda och pengakåta är denne fabriksarbetare solidarisk och tänker med hjärtat och inte med pengar. Det går inte ihop i mitt huvud.

Jag förstår heller inte hur "arbetare" kan nedvärdera arbetstillfällen så som de konstant gör. Vad är det som är så fult i att inte vilja eller ha tid till att städa hemma själv och på grund av detta anställa någon som gör det åt en? Jag ser det snarare som något positivt då det uppenbarligen fanns ett behov av en tjänst som sedan blev tillsatt av någon som sökte arbete. Det viktiga är väl ändå att den arbetssökande inte är arbetssökande längre?

Jag tycker det är både hemskt och obehagligt att man kan tycka att det är något fult i den arbetssituationen och samtidigt skandera om alla människor lika värde. För man nedvärderar både arbetsgivaren och arbetstagaren när man gör sig till självutnämnd fint och fult-polis. Vad man gör då är ju inget annat än att säga att "jag är bättre än dem", så det är ett hycklande på hög nivå.

Jag förstår inte hur man kan hävda att det som är ditt är oförtjänat och fult så länge det är ditt, men om jag tar det ifrån dig och det blir mitt är det förtjänat och fint. Jag förstår inte denna avundsjuka. Jag förstår inte hur man inte kan glädjas med andras välgång. Jag förstår heller inte hur man kan glädjas åt andras motgång. Och kan någon snälla förklara vad det har att göra med solidaritet?

Som solidarisk pekar du inte finger, du missunnar inte någon annan, du nedvärderar inte andra, och du anser inte att vad någon annan tjänat ihop egentligen tillhör dig.

Som solidarisk sträcker du ut din hand, du hjälper andra för att de ska uppnå framgång, du baktalar inte andra, och du tänker "kan han kan väl jag".

Solidaritet handlar alltså om att hjälpa varann, glädjas åt varann, stötta och hålla ihop. Inte om att peka ut vilka som ska betala högre skatt, vilka som ska ha högre respektive lägre lön, inte om vems fel allt är, eller vem som är bättre än vem.

Ändå har ordet Solidaritet nästintill patenterats av ett gäng missunsamma människor som gör allt för att få dyka ner i grannens plånbok, som skulle gotta sig i om jag förlorade arbetet, och som tycker att yrket husstäderska inte borde få finnas.

Hur i hela fridens namn gick det till?

Otroligt, otroligt obehagligt.

Tack och bock

/ Fröken Zetterberg