Förra året flydde jag landet med min älskade sängbo.
I år jobbade jag och krängde förvånansvärt bra.
Och jag har aldrig varit så ointresserad av årets sista dag som nu. Skulle helst bara vilja åka hem och krypa ner under täcket. Kanske kolla på den inte så bra serien "lie to me" och släcka lampan lagom innan klockan slår tolv.
Varför? Kan man undra. 2011 har varit ett jävla skitår och förtjänar inte ett avslut med pompa och ståt. Jag ser heller ingen anledning till att se ljust på 2012 och känna att det är värt att firas. För idag känns morgondagen som ett nederlag. Man firar inte nederlag.
Jag hade faktiskt tänkt att jag skulle vara sjukt snygg och på fantastiskt humör, men anledningen till varför blev inte verklig. Och vips så har man gjort det igen! Haft skyhöga förväntningar och sedan fallit pladask rätt ner i asfaltsjäveln.
Men så går det när jag är ett fegt as, som bara förstår raka svar och blir nervös och fundersam så fort någon är svävande.
Förövrigt hatar jag personer som fått för sig att ordet "impulsiv" betyder att man aldrig bestämmer något förrän i sista minuten efter att man gått runt och tänkt på hur man ska göra i flera veckors tid. För det mina vänner kallas att vara "velig" och "obeslutsam".
Impulsiv är man om man handlar på ren impuls, dvs att om man känner att man helt plötsligt blir sugen på jordgubbar går man och köper jordgubbar, om en kompis ringer sent en torsdagskväll och vill dricka öl och man svarar okej fastän man egentligen hade tänkt göra något annat.
Med detta vill jag uppmana allmänheten till att sluta upp med att helt felaktigt benämna sig själva som impulsiva, då de i nio fall av tio egentligen borde benämnas som veliga och obeslutsamma.
Tack och bock. Gott nytt år och låt oss hoppas att 2012 inte blir lika förjävligt som 2011.
Å andra sidan ryktas det om domedag, vilket betyder att det blir ingendera, varken bra eller dåligt.
Vad håller du tummen för?
/ fröken Zetterberg
lördag 31 december 2011
onsdag 28 december 2011
fredag 23 december 2011
måndag 19 december 2011
torsdag 15 december 2011
onsdag 14 december 2011
måndag 12 december 2011
Obehagligt
Att det finns människor som på riktigt tycker att vad jag tjänar när jag arbetar egentligen tillhör någon annan tycker jag är oerhört obehagligt. Att det finns människor som tycker det här och sedan i olika sammanhang kräver det tycker jag är obehagligt.
Om någon har mycket pengar, ärvt, självförtjänat, eller vad som så är det fult. Det är fult att ha mycket pengar. Det är fult att ha som mål att tjäna pengar. Det är extremt fult att ha som mål att tjäna pengar och faktiskt tjäna pengarna. Alltså är det alltså fult att arbeta och slita för att få lön för mödan. Ändå vill alla ha bättre lön. Var går löngränsen för "alldeles för mycket" och "ha en lön som behöver ökas"?
Och vilka arbeten räknas egentligen den arbetande som en så kallad "arbetare"? Är jag som jobbar i en butik med arbetsuppgifter så som plocka upp varor, gå med sopor, städa lokalen, pricka fraktsedlar, pricka fakturor, och sälja varor en så kallad "arbetare"? Jag är ju en arbetande person som arbetar på ett arbete, vilket rent tekniskt borde betyda att jag är en "arbetare".
Men i "arbetarnas" ögon räknas jag ändå inte in i den kategorin eftersom jag röstar på Moderaterna. Ändå tjänar jag inte speciellt bra, även om det är en skälig lön för just mitt utförda arbete. Personer som arbetar på fabrik har enormt mycket bättre lön än vad jag har, men så jobbar de också i skift, i en miljö som är mycket farligare än min arbetsmiljö, så det gör mig ingenting.
Vad som gör mig någonting är att om en fabriksarbetare som är en så kallad "arbetare" och därmed röstar på något helt annat än mig kräver att personer som röstar som jag ska kliva av våra höga hästar och ge tillbaka vad vi "stulit" från folket eftersom sådana som röstar som jag inte vill dela med oss av vad vi tjänat ihop eftersom vi är onda och pengakåta är denne fabriksarbetare solidarisk och tänker med hjärtat och inte med pengar. Det går inte ihop i mitt huvud.
Jag förstår heller inte hur "arbetare" kan nedvärdera arbetstillfällen så som de konstant gör. Vad är det som är så fult i att inte vilja eller ha tid till att städa hemma själv och på grund av detta anställa någon som gör det åt en? Jag ser det snarare som något positivt då det uppenbarligen fanns ett behov av en tjänst som sedan blev tillsatt av någon som sökte arbete. Det viktiga är väl ändå att den arbetssökande inte är arbetssökande längre?
Jag tycker det är både hemskt och obehagligt att man kan tycka att det är något fult i den arbetssituationen och samtidigt skandera om alla människor lika värde. För man nedvärderar både arbetsgivaren och arbetstagaren när man gör sig till självutnämnd fint och fult-polis. Vad man gör då är ju inget annat än att säga att "jag är bättre än dem", så det är ett hycklande på hög nivå.
Jag förstår inte hur man kan hävda att det som är ditt är oförtjänat och fult så länge det är ditt, men om jag tar det ifrån dig och det blir mitt är det förtjänat och fint. Jag förstår inte denna avundsjuka. Jag förstår inte hur man inte kan glädjas med andras välgång. Jag förstår heller inte hur man kan glädjas åt andras motgång. Och kan någon snälla förklara vad det har att göra med solidaritet?
Som solidarisk pekar du inte finger, du missunnar inte någon annan, du nedvärderar inte andra, och du anser inte att vad någon annan tjänat ihop egentligen tillhör dig.
Som solidarisk sträcker du ut din hand, du hjälper andra för att de ska uppnå framgång, du baktalar inte andra, och du tänker "kan han kan väl jag".
Solidaritet handlar alltså om att hjälpa varann, glädjas åt varann, stötta och hålla ihop. Inte om att peka ut vilka som ska betala högre skatt, vilka som ska ha högre respektive lägre lön, inte om vems fel allt är, eller vem som är bättre än vem.
Ändå har ordet Solidaritet nästintill patenterats av ett gäng missunsamma människor som gör allt för att få dyka ner i grannens plånbok, som skulle gotta sig i om jag förlorade arbetet, och som tycker att yrket husstäderska inte borde få finnas.
Hur i hela fridens namn gick det till?
Otroligt, otroligt obehagligt.
Tack och bock
/ Fröken Zetterberg
Om någon har mycket pengar, ärvt, självförtjänat, eller vad som så är det fult. Det är fult att ha mycket pengar. Det är fult att ha som mål att tjäna pengar. Det är extremt fult att ha som mål att tjäna pengar och faktiskt tjäna pengarna. Alltså är det alltså fult att arbeta och slita för att få lön för mödan. Ändå vill alla ha bättre lön. Var går löngränsen för "alldeles för mycket" och "ha en lön som behöver ökas"?
Och vilka arbeten räknas egentligen den arbetande som en så kallad "arbetare"? Är jag som jobbar i en butik med arbetsuppgifter så som plocka upp varor, gå med sopor, städa lokalen, pricka fraktsedlar, pricka fakturor, och sälja varor en så kallad "arbetare"? Jag är ju en arbetande person som arbetar på ett arbete, vilket rent tekniskt borde betyda att jag är en "arbetare".
Men i "arbetarnas" ögon räknas jag ändå inte in i den kategorin eftersom jag röstar på Moderaterna. Ändå tjänar jag inte speciellt bra, även om det är en skälig lön för just mitt utförda arbete. Personer som arbetar på fabrik har enormt mycket bättre lön än vad jag har, men så jobbar de också i skift, i en miljö som är mycket farligare än min arbetsmiljö, så det gör mig ingenting.
Vad som gör mig någonting är att om en fabriksarbetare som är en så kallad "arbetare" och därmed röstar på något helt annat än mig kräver att personer som röstar som jag ska kliva av våra höga hästar och ge tillbaka vad vi "stulit" från folket eftersom sådana som röstar som jag inte vill dela med oss av vad vi tjänat ihop eftersom vi är onda och pengakåta är denne fabriksarbetare solidarisk och tänker med hjärtat och inte med pengar. Det går inte ihop i mitt huvud.
Jag förstår heller inte hur "arbetare" kan nedvärdera arbetstillfällen så som de konstant gör. Vad är det som är så fult i att inte vilja eller ha tid till att städa hemma själv och på grund av detta anställa någon som gör det åt en? Jag ser det snarare som något positivt då det uppenbarligen fanns ett behov av en tjänst som sedan blev tillsatt av någon som sökte arbete. Det viktiga är väl ändå att den arbetssökande inte är arbetssökande längre?
Jag tycker det är både hemskt och obehagligt att man kan tycka att det är något fult i den arbetssituationen och samtidigt skandera om alla människor lika värde. För man nedvärderar både arbetsgivaren och arbetstagaren när man gör sig till självutnämnd fint och fult-polis. Vad man gör då är ju inget annat än att säga att "jag är bättre än dem", så det är ett hycklande på hög nivå.
Jag förstår inte hur man kan hävda att det som är ditt är oförtjänat och fult så länge det är ditt, men om jag tar det ifrån dig och det blir mitt är det förtjänat och fint. Jag förstår inte denna avundsjuka. Jag förstår inte hur man inte kan glädjas med andras välgång. Jag förstår heller inte hur man kan glädjas åt andras motgång. Och kan någon snälla förklara vad det har att göra med solidaritet?
Som solidarisk pekar du inte finger, du missunnar inte någon annan, du nedvärderar inte andra, och du anser inte att vad någon annan tjänat ihop egentligen tillhör dig.
Som solidarisk sträcker du ut din hand, du hjälper andra för att de ska uppnå framgång, du baktalar inte andra, och du tänker "kan han kan väl jag".
Solidaritet handlar alltså om att hjälpa varann, glädjas åt varann, stötta och hålla ihop. Inte om att peka ut vilka som ska betala högre skatt, vilka som ska ha högre respektive lägre lön, inte om vems fel allt är, eller vem som är bättre än vem.
Ändå har ordet Solidaritet nästintill patenterats av ett gäng missunsamma människor som gör allt för att få dyka ner i grannens plånbok, som skulle gotta sig i om jag förlorade arbetet, och som tycker att yrket husstäderska inte borde få finnas.
Hur i hela fridens namn gick det till?
Otroligt, otroligt obehagligt.
Tack och bock
/ Fröken Zetterberg
söndag 11 december 2011
Förundran
Kommer aldrig sluta förundras över människor som har så mycket hat i sig att de aldrig kan gå vidare. Jag har vart tvungen att släppa både mina värsta älsklingar och hatisar. Det går ju inte att gå runt flera år, ja kanske resten av livet och hata, gräma sig eller annat om något som varit och som man själv inte kan rå på.
Jag försöker leva nu, försöker ta vara på alla som gör mig gott och höra dom gott tillbaka. Varför slösa tid på övrigt? Ibland blir jag rädd, att det finns för lite tid.
Jag försöker leva nu, försöker ta vara på alla som gör mig gott och höra dom gott tillbaka. Varför slösa tid på övrigt? Ibland blir jag rädd, att det finns för lite tid.
onsdag 7 december 2011
fredag 2 december 2011
10 vanligaste frågorna ( och svaren) i Stockholm
1. Vart kommer du ifrån? -Sundsvall, Medelpad, Västernorrland, Norr om Uppsala-
2. Vart bor du? - På fridhemsplan
3. Hur fick du den? (lägenheten) -Blocket, andrahand
4. Vad gör du? följt av: - Jobbar som säljare och läser en kurs..
5. Vart då? - Västermalms gallerian och SU
6. Hur trivs du med det? - Det är bara tillfälligt, ska egentligen....
7. Hur känner du ....? - En gemensam bekant/ vi läste en kurs ihop
8. Kommer du hit ofta? - Nej det är första gången..
9. Vad lyssnar du på? (musik) - öhm, nått indie/alternativt/konstigt...
10.Oftast kommer inte ett "artighetssamtal" med någon som inte ens bryr sig om att lägga ditt namn på minnet längre. Eller minnas,det gör ju inte du heller i och för sig, men du låtsas i alla fall vara trevlig för att din kompis stötte på någon gammal bekant/kompis eller nån som den vill ragga på. Min fråga är bara varför man inte kan pratar om något mer intressant? Är verkligen vart man bor och gör viktigast?
2. Vart bor du? - På fridhemsplan
3. Hur fick du den? (lägenheten) -Blocket, andrahand
4. Vad gör du? följt av: - Jobbar som säljare och läser en kurs..
5. Vart då? - Västermalms gallerian och SU
6. Hur trivs du med det? - Det är bara tillfälligt, ska egentligen....
7. Hur känner du ....? - En gemensam bekant/ vi läste en kurs ihop
8. Kommer du hit ofta? - Nej det är första gången..
9. Vad lyssnar du på? (musik) - öhm, nått indie/alternativt/konstigt...
10.Oftast kommer inte ett "artighetssamtal" med någon som inte ens bryr sig om att lägga ditt namn på minnet längre. Eller minnas,det gör ju inte du heller i och för sig, men du låtsas i alla fall vara trevlig för att din kompis stötte på någon gammal bekant/kompis eller nån som den vill ragga på. Min fråga är bara varför man inte kan pratar om något mer intressant? Är verkligen vart man bor och gör viktigast?
Att längta hem
No äre så att alla vi som kommer nånannanstans ifrån till å från längtar tillbaks till där vi kom ifrån. Jag skölle till Söndsvall i helgen, men blev för snål nä ja såg hur döm i hövve sj va. Så nu ä jag bara hemma här i min våning i storstan. Ska på spelning imorgon iallafall, kommer nog bli nåjävulskt!
Svenska:
Nog är det så att alla vi som kommer nångon annanstans ifrån till och från längtar tillbaks till där vi kom ifrån. Jag skulle till Sundsvall i helgen, men blev för snål när jag såg hur duma i huvudet sj var. Så nu är jag bara hemma, här i min våning i storstan. Ska på spelning imorgon iallafall, kommer nog bli toppen!
Svenska:
Nog är det så att alla vi som kommer nångon annanstans ifrån till och från längtar tillbaks till där vi kom ifrån. Jag skulle till Sundsvall i helgen, men blev för snål när jag såg hur duma i huvudet sj var. Så nu är jag bara hemma, här i min våning i storstan. Ska på spelning imorgon iallafall, kommer nog bli toppen!
/Fröken Korkiakoski
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)